Jag skrev en krönika/kåseri för tidningen vi gjorde i Poppius grundkurs. Tidningen hette Löpet och handlade om löpning. Jag skrev om mitt ambivalenta förhållande till löpning.
De lyser fram bland träden. Töntar i neonfärgade tights som verkar jagas av något. Deras blick är stirrig och utmattad. Tydligen är de beroende av endorfiner och blir lyckliga av flåset. Själv är jag lönnfet halvlycklig bokläsare. Som barn klängde jag i träd och var lätt hyperaktiv, och kanske kanske kryper det ibland i datorsittarbenen.
Att ta steget ut i joggingspåret krävde en 40årskris och att en rolig vän började jogga. För sportmänniskor är de roliga? De pratar om matcher på tv, träning och hälsa. Den roliga vännen sa att det kändes som att ha lösnäsa på sig första gången ute. Alla vänder sig om efter en, den där människan som ovärdigt springer som den hade bråttom fast det vet vi ju att han inte har. Man var ju inte sådan.
Första passet hade jag mina vanliga skor, en mössa och en kökstimer i handen. Jag följde min kompis program som successivt ökar längden på de snabba intervallen, medan de långsamma mellanintervallen minskade. Kunde min kompis så kunde väl jag. Under sommaren adderades funktionskläder i min arsenal, timern blev en springapp, och jag skaffade specialgjutna skoinlägg. Efter en sommar sprang jag mitt första lopp och kände mig rätt tuff fast jag kom sist av alla. Och nu är jag en sådan som joggar. Ibland. På sommaren. För jag blir aldrig beroende, jag tycker faktiskt fortfarande att det kan vara rätt jobbigt att springa.
Låt oss prata mer om plågorna som joggknarkarna inte talar om. Den största överraskningen var att tarmarna efter tio minuters spring ofta tycker att det är dags att skynda på utsläppsprocessen. ”Runners tummy” som kan leda till akuta skogsbesök lyser med sin frånvaro i de glassiga magasinen om löpning. För egen del är jag tvungen att gå en stund emellanåt för att lugna magen. Nummer två på topplistan av varför det inte är jätteskönt att jogga är att kroppen faktiskt bryts ned. Det leder inte bara till att den byggs upp igen, litet bättre, vilket är hela idén med träning, utan också att man kan bryta ned för mycket. Den fina balansen av att inte springa sönder knän, fötter och inte sätta ned immunförsvaret för mycket är en balans som är svår. Balansen är svårare för den som har astma eller andra svaga punkter. Ofta slår en förkylning till som ett kvitto några dagar efter ett löppass.
Under vintern lade jag av med springandet. När jag började igen kände jag hur magvalkarna skakade till för varje steg, runners tummy slog till och kroppen varnade för det jag gjorde. Men jag mindes förra sommarens framgång och fortsatte. Och det var skönt att komma ut och se våren dra in i skogen. Plötsligt springer jag en sommarkväll och känner allt lossna, stegen blir lättare och jag känner hur jag orkar längre. Jag drar på mig min neonfärgade tröja, det är värt det. Men jag är inte sådär tråkig som joggknarkarna och pratar om löpning. Nej, jag vägrar prata om löpning.
